Isklättra med Patrik
Inräknade är jag, Sofia från Gold of Lapland, Mats Gunnarsson från Ansia Resort och Johan Eriksson, äventyrsentusiast från Umeå. För mig är det första gången jag provar den här sporten. De andra är mer luttrade.
Vi åker bil från Lycksele mot Maltbränna, en mikroskopisk by med ett av Västerbottens mest eftertraktade isfall, men sch, säg inget till någon!
Patrick Edin trivs oftast i stora forsar i Vindelälven, men äventyr på vintern är lika lockande.
– Jag började klättra på 90-talet, det var då jag upptäckte hur kul det var. När vi upptäckte att det går att klättra på vintern blev det en helt ny dimension på äventyret, säger Patrick.
Hans kompisgäng började klättra i Falåström på ett isfall som var ungefär 10-12 meter. Senare upptäckte de Maltbränna med sina 25 höga meter. Äventyrsguiderna på Forsknäckarna har guidat ett antal grupper här, men än så länge är forsränning deras mest bokade upplevelse.
– Jag gillar äventyret, att få vara ute med gäster och att ha kul är det bästa jag vet, säger Patrick.
En magnifik isvägg
Det är inte lätt att hitta fallet från vägen, ingen skylt signalerar vart det är, men Patrick lyckas stanna på rätt ställe. Vintern 2018 bjuder på mycket snö så snöskor är medtagna ifall det inte finns en stig. Lyckligtvis har några klättrare redan varit där och trampat upp en. Vi spänner på oss utrustningarna vid bilen och trippar fram genom trollskogen som små troll. Kanske jag är det lilla trollet och de andra är inte så små. Den första väggen vi ser är liten med magnifika istappar på drygt 1,5 m. Redan nu är jag imponerad men det ska komma mer. Till vänster fortsätter stigen och en enorm (i min mening) isvägg lyser i den vita snön. Här ska vi alltså klättra.
Vid isklättring tar sig klättraren uppåt med hjälp av stegjärn och isyxor. Jag frågar Mats hur länge han har klättrat.
– Ja det är väl sedan någon gång på 80-talet tror jag.
Med den informationen känner jag mig som helt klart sämst i klassen, men trygg med rutinerade klättrare. Johan Eriksson ger några instruktioner om hur yxan ska sättas i och hur jag måste luta hälen neråt för att stegjärnen ska få fäste i väggen. Patrick och Mats har gått upp för att fästa toppsäkringen. Det börjar dra ihop sig och nervositeten pockar på.
Patrick ger mig den sista informationen, den det är redan för sent. Den osminkade sanningen är att jag rev upp ett hål direkt jag skulle provstega. Perfekt! Regel nummer ett, ta oömma kläder. Bara att få fäste med fötterna är en riktig utmaning för en newbie som mig. Jag känner mig som en katt som hänger i klorna på en soffkant. Fast en dålig katt. Efter några steg och krampaktigt hackande med vänsterhanden ger jag mig efter några meter…1,5 kanske om jag ska vara ärlig. Efteråt är mina händer så kalla att jag knappt kan prata. Regel nummer två – var varmblodig eller ha supervarma handskar.
Snö, is och frusna fingrar
Då var det Mats tur. Johan har klättrat ner från toppen för att ta lite bilder uppifrån och ber Mats klättra lite högre. Längre upp hänger istappar rakt ner och det ser inte riktigt lika stabilt ut som den massiva isväggen längre ner, men allt går bra.
Rond två för mig – nu drar jag upp skalbyxorna till knävecken, tar på mig mina tjocka tumvantar och hackar på med mantrat ”Sparka uppåt!”, som för övrigt är regel nummer tre. Den här gången går det betydligt bättre. Efter kanske fem meter säger jag stopp och hoppar ner. Nöjd.
Efter att alla gjort en tur på väggen tar vi fram fikat och beundrar naturen vi befinner oss i. Snö singlar ner mellan granarna och både frid och tillfredställelse ingjuter sig efter både fyspass och stillhet. Jag kan konstatera att vi lokalbor inte ens vet hälften av vilka magiska skatter som finns i vår natur.
Så – hur svårt var det då?
Som med mycket annat, mycket svårare än man tror, men superhäftigt!
Text & foto: Sofia Johansson